Hallands län

Barn i Rydöbruk har ägnats sig åt gränsstenen Knysthall på olika sätt; funnit dess ”kalv”, byggt modeller av den och skapat en utställning om stenen, dess historia och sägnerna som omger den.

Mitt Rydöbruks samhälle ligger ett nästan tio meter högt flyttblock med en omkrets av 46 meter. Den väldiga stenen har fått namnet Knystahall. Det är Knystahalls ”kalv” som du hittar här i stencirkeln, funnen av barn som dessutom låtit stenen bli utgångspunkt för ett smula udda miljöarbete.

Sen medeltid har Knystahall varit gränssten. Från början handlade det om linjen som drogs mellan Sverige och Danmark. Idag markerar den fortfarande – intill den gamla färdleden Nissastigen – var landskapen Småland och Halland börjar och slutar.

 När vi i Rydöbruk fick uppdraget att bidra med en halländsk sten föll genast tankarna på Knystahall. Kan vi komma med den flera hundra ton tung kolossen till cirkeln på Gärdet i Stockholm?

 Nej, insåg barnen på Rydöbruks skola. Knystahall går inte ens att rubba och dessutom är gränsstenen ett statligt kulturminne som inte får skadas, än mindre flyttas och vi är ganska kära i den och vill därför behålla den hos oss. Bland de övriga länens stenar skulle Knysthall dessutom bli så stor att det inte skulle bli nån cirkel av arrangemanget.

 Men… kan man ändå inte tänka sig att Knystahall för 15 000 år sedan – i slutet av istiden – fått ett ”barn”; att den kalvat ungefär som glaciärer gör?

 Jo, det bestämde vi att den gjort!

 Klass F-2 i Rydöbruks skola fick uppdraget leta upp Knystahalls kalv längs Skärkåns dalgång (Skärkeån är ett biflöde till Nissan som når huvudfåran i Rydöbruk). Barnen hittade till slut fyra kalvar som kandiderade till stencirkeln i Stockholm. En omröstning fällde avgörandet: för den som i sitt miniformat mest liknar sin ”mamma”.

 Den extra och lite mindre sten som på Hallands plats nu ligger intill kalven kommer från Grimmared, längre norrut i länet och intill floden Ätran. Stencirkelprojektet har väckt en idé: Att låta platser där halländska floder korsar en gräns förenas i projekt som rör livsmiljön, såväl naturmiljön som den kulturella. Rydöbruk – Grimmared är starten på detta.

Barnen utforskar av Lennart Hildingsson – Youtube
Halland stenens berättelse- Youtube
Om Knystahall

Vi är två runda lösa stenblock av gnejsgranit från Rydöbruk nordöst om Halmstad i Halland, jag är rätt ljus och finkornig, min kompis är lite grövre och rödare i färgen och väldigt rund. Egentligen har vi ju kommit någonstans längre norrifrån men inlandsisen och med den isälv som följde Nissans dalgång. Där tumlade vi runt och slipades runda och fina av vattenmassorna och av andra stenar och grus och sand som följde med isälven när isen smälte. Sedan landade vi vid Rydöbruk när isälven mynnade i havet där. Tittar man på en geologisk jordartskarta ser man att det finns mycket sådant isälvsmaterial – grönt på kartan – runt Rydöbruk och vidare både uppströms och nedströms längs Nissan.

Eftersom vi är lösa stenar så är det osäkert var vi egentligen kommer ifrån i fasta berget. Kanske är vi från Halland, eller så har vi kommit från västra Småland eller ännu längre bortifrån Västergötland. Det mesta av berggrunden i detta område är ungefär likadan hursomhelst, och domineras av förgnejsade graniter som har en ålder på ungefär 1700 miljoner år. Sverige och Baltica, det vill säga det som nu är nordöstra Europa, ingick vid den tiden, för mellan 1800 och 1250 miljoner år sedan, i en superkontinent som brukar kallas Columbia (eller Nuna), där de flesta av dåtidens kontinenter var samlade. Man vet inte riktigt hur Columbia såg ut, men sydvästra Sverige måste ha legat nära dess kant ut mot oceanen, för här pågick mycket geologiskt aktivitet under hela denna tid: vulkanutbrott, och magmor som trängde in på djupet och stelnade som granit eller gabbro eller något däremellan, och återkommande omvandlingar och deformation av berggrunden. Det var som vid kanten av Stilla Havet idag!

Så det mesta av gnejserna i Halland och angränsande delar av norra Skåne, västra Småland och södra Västergötland, den södra delen av det som geologerna kallar det ”Östra segmentet av den Svekonorvegiska provinsen” (jag vet, långt och komplicerat namn, geologer gillar sån’t) är ungefär 1700 miljoner år gamla, och var från början graniter eller besläktade djupbergarter som trängde in i jordskorpan som heta glödande magmor – bergartssmältor – som stelnade. Sedan kan kanske en del av gnejserna också ha varit vulkaniska eller sedimentära bergarter avsatta på markytan vid ungefär samma tid. En gnejs är en randig eller bandad metamorf bergart, alltså en bergart som omvandlats vid högt tryck och hög temperatur djupt nere i jordskorpan. Ofta kan geologerna ha svårt att avgöra vad gnejsen har varit från början, innan den omvandlades till gnejs. Den kan ha varit en granit eller liknande djupbergart, eller en vulkanisk bergart, eller en sedimentär bergart, det syns inte så tydligt alla gånger, och kan kräva ingående undersökningar för att avgöra. Vi gnejser är lite hemlighetsfulla av oss. Min mindre kompis här intill ser nog mer granitisk ut än jag, med sina inslag av grövre mörka mineral, själv är jag rätt ljus och finkornig och anonym till mitt utseende. Men numera tror geologerna att det mesta av gnejserna i det här området har varit graniter, så då kan vi kalla oss gnejsgraniter eller granitiska gnejser.

Vi har varit utsatta för omvandling – metamorfos – och deformation djupt nere i jordskorpan flera gånger, både för ca 1450 och för ca 1000 miljoner år sedan, när den Svekonorvegiska bergskedjan bildades. Så vi har en väldigt lång och komplicerad historia bakom oss. Efter att den Svekonorvegiska bergskedjan eroderats bort, kanske för 600 miljoner år sedan, kom vi upp nära jordytan och kunde pusta ut och andas lite frisk luft (skojar bara, vi stenar behöver inte andas någon luft alls, vi är inte som djur och människor). Liksom när det gäller Bohusgraniten längre norrut så bryts halländsk gnejs längs kusten och säljs som byggnadssten för olika ändamål. Den vackra sliriga gnejsen kan vara bearbetad på olika sätt – krysshamrad, flammad, slipad, polerad – vilket ger olika utseende.

”För längesedan fanns det en jätte som bodde i Torup. Varje söndag fick han ont i öronen av klockorna som han hörde ringa från Långaryds kyrka. En söndag fick han nog och tog upp en väldig sten ur marken, vilken han kastade i riktning mot oljudet.

 Han hade dock missbedömt sin styrka. Stenen flög i väg endast 4 kilometer, i stället för de två mil som det var till kyrkan, och landade därför mitt i Rydöbruks samhälle.

(Denna sägen, vilken i denna version verkar uppstått senast på 1800-talet, har sitt ursprung i en rad liknande ”jätten kastade en sten mot klockringningen” som finns spridda över hela landet. En gammal benämning på flyttblock är också ”jättekast”. Det är först mot senare hälften av 1800-talet som det gick upp för sin tids geologer att flyttblocken i landskapet var resultat från en avlägsen istid.)

”Stenen vrider lite på sig, varje gång den känner doften av nybakt bröd.

(Ett talesätt om Knystahall som var allmänt förekommande under hela 1900-talet.)

”Det är nycklar. Om man lyckas vrida om dem öppnar sig stenen. Då finns det en prinsessa och en prins därinne.

”Jag har hört att det finns zombies.

(Nutida barn i Rydöbruk pratar om varför det finns järntenar med öglor instuckna i det stora stenblocket).